Xenia Jennings
En reseberättelse från Grekland
I maj 2023 åkte jag på pilgrimsresa till Grekland som del av en kurs på Sankt Ignatios Andliga Akademi, i samarbete med Johannes Pulkkanen och Pilgrimsfonden. Hur ska jag på några rader försöka sammanfatta erfarenheten? En erfarenhet som berörde mig så djupt. Som blev så ofattbart större än den tid vi bodde på klostret, och betydligt mer värd än det jag betalade för resan och vistelsen. I efterhand kan jag säga att det var den bästa investeringen jag någonsin gjort och jag är så innerligt tacksam för att jag hade möjlighet att åka.
Att ha både tid och pengar att åka iväg på en okänd resa är inte alla förunnat, och inte kanske så lätt. Innan avfärd hade jag en olustig känsla av att jag inte visste vad som väntade. Jag försökte packa men visste varken exakt hur vi skulle bo, eller vad jag skulle tänkas behöva. Jag försökte googla mig till vad som var passande klädsel på ett kloster, nojade mig för ärmlängder, och kände mig allmänt rastlös. Kanske anade jag att resan skulle bli så mycket mer än så, en resa som rörde om ordentligt på djupet. Och en resa som kom att bli obeskrivligt stärkande för min tro.
Det som gjorde störst intryck var de tre dagar vi bodde på kloster, undangömda för världen. Vi kvinnliga pilgrimer bodde på The Holy Monastery of the Dormition of the Theotokos (ett kvinnligt kloster i Mikrokastro, tillägnat Gudsmoders insomnande). Dagarna innehöll frivilligt deltagande i de långa gudstjänsterna, och tid för samtal med de av systrarna som pratade engelska, som frikostigt med kärlek och glädje svarade på vilka frågor vi än hade. Jag slogs av hur närvarande de var och blev plötsligt plågsamt varse om hur “icke-närvarande” och splittrade vi är, hemma i vardagen där allt distraherar oss.
Systrarna var underbara individer; vissa kvicktänkta, roliga, energiska - andra kontemplativa med ett lugn som lyste i deras ögon, uppfyllda av sin fullkomliga kärlek till Kristus. En salig blandning, och motsatsen till det jag omedvetet kanske förväntat mig - att de skulle vara stränga, eller ta illa upp om vi gjorde “fel”. Istället möttes vi av en öppenhet, ett lugn och en kärlek utan dess like. Resultatet av (vad jag kan döma) ett genuint liv i Kristus, tillägnat Honom.
Jag var förberedd på att de långa gudstjänsterna på klostret (på grekiska) skulle vara extremt utmanande, både fysiskt och på det andliga planet. Att jag skulle behöva kämpa mig igenom dem med värkande rygg, ömma ben och ett rastlöst sinne - men istället blev deras oupphörliga hymner och kontinuerliga böner en grund för min egna inre bön - "Herre Jesus Kristus, Guds son, förbarma Dig över mig!” I den bönen försvann all tid och rum, och istället fann jag ett lugn i Guds närvaro, med Guds moders kärlek som sköljde över mig. Vilken oväntad gåva!
Efter tre dagar kändes världen utanför främmande och det blev obestridligt tydligt att vi är ämnade att lära känna och prisa Gud. Denna längtan efter mening; efter Sanningen, ligger som ett djupt behov inom oss. Plötsligt kände jag vad som bara kan beskrivas som Guds moders kärlek, och en existens nära Gud som var sann och självklar. Min vardag, mina tidsfördriv, och jobb bleknade i jämförelse. Endast familjen kvarstod som viktig, det enda som jag längtade till utanför klostret.
Efter vistelsen på klostret besökte vi det manliga klostret i Kozani (The Monastery of the Transfiguration of the Saviour), och möttes där av samma anda. Det är svårt att beskriva hur man kan känna kärlek och gemenskap med nunnor och munkar man bara känt i några timmar eller dagar, men jag ber för dem regelbundet, och känner mig lyckligt lottad över att ha fått lära känna dem. Och de ber för oss och världen oavbrutet.
Vad kan en kort resa ge, kanske man undrar?
Jag saknar oftast ord när någon frågar mig om pilgrimsresan. Värdet går inte att mäta i pengar. Det är en resa jag skulle rekommendera alla att göra. Som att “dricka vatten ur sanna källan”. Trots att jag varit ortodox i över femton år kom jag för första gången ansikte mot ansikte med de helgon och berättelser jag läst om, och böner jag läst, hört och bett, utan att helt förstå. Kan man någonsin förstå? Kanske kan man ändå förnimma vad som skymtar i det kommande livet, det liv som helgonens liv (gamla och nutida) vittnar om.
Vi besökte många andra kloster fyllda till bredden med reliker. Att komma i närkontakt med dessa gjorde att man bokstavligen konfronterades med Sanningen gång på gång och slogs av hur verkligt allt är. Kampen om våra själar, som vår vanligtvis upptagna vardag distraherar och skymmer oss från.
De sista dagarna bodde vi på hotell i Thessaloniki, där sevärda ruiner, kyrkor och heliga reliker trängs bland kaféer, restauranger och ett pulserande stadsliv. Vi kunde sakta “acklimatisera” oss till det sekulära; mjuklanda i en tillvaro utanför klostren, fast med nya insikter i bagaget. Vackra vyer, fantastiskt god mat, samt det fina sällskapet från de andra som precis varit med om samma sak gjorde det lättare.
Den rikedom som finns inom den ortodoxa kyrkan är utan dess like. Att ens försöka förklara det känns som högmod. Är hemma, andligt stärkt, med förnyad styrka i bön och rörd av Guds och Gudaföderskans kärlek till oss alla!
Oavsett om du är ortodox eller inte, rekommenderar jag dessa pilgrimsresor varmt - helt klart en erfarenhet för livet!
